tv-spel

Rainbow Six Vegas

Ännu ett spel från Tom Clancy arsenalen. Man är en del i den internationellt verksamma anti-terrorist-styrkan Rainbow Six och den här gången är man framförallt i Las Vegas.

Finfint ”storymode” som är riktigt vackert och spännande. Riktigt svårt om man spelar i realistic-mode. Jag är färdig med story-mode på normal svårighet och det känns lite för kort.

Som singleplayer finns också något som heter terrorist-hunt som går ut på att man plockar på sig utrustning och ”rensar” områden på skurkar, det går att variera svårigheten i flera plan.

Online-läget funkar inte så jättebra hemma hos mig, av någon anledning så duger inte mitt trådlösa nätverk fullt ut, men det är säkert frågan om lite enklare optimering.

Gott betyg från mig – jag älskar såna här spel.

(kommer bild snart – allt som har med spel att göra är blockat på jobbet)

Resistance: Fall Of Man

Nu har jag nött lite mer än bara i co-op-läge. Dels har jag spelat lite online, men jag måste erkänna att jag har lite svårt för spel när alla flyger runt som små vantar efter att karaktärerna gått upp på fläktanordningar. Lite för mycket.

Single-player däremot, har jag lagt mer tid på. Jag är inte färdig med spelet ännu, men det växer och växer. Stundtals lite för ”polerat” i gränssnittet, men det är bra action, ok ai och snygga effekter. Det varierar sig bra och rätt vad det är får man bli lite rädd. Stör mig lite på att jag inte kan skippa vissa cut-scenes, men spelet laddar väl då.

Klart positiv överraskning.

Allt vänder tillbaka

Mina vuxna tv-spelsrötter slog rot när Sonys första Playstation kom. Jag betade av några konsoler på vägen, N64 Playstation 2, Gamecube och sist Xbox. Nu råkar jag vara lite nyckfull och även om Xboxet är fenomenalt bra som mediaspelare så dog utvecklingen av spelen till konsollen när Xbox 360 kom. Efter lång tids grubblande ansträngde jag till slut min ekonomi med ett inköp av ett Playstation 3.

Anledningen till detta var ha-begär/sug efter nya spel/sug efter bättre mediacenter. Vilket jag alltså fick.

Jag köpte ett bundlat paket med två sixaxis-kontroller och två spel; Motorstorm och Resistance: Fall Of Man. Jag har inte spelat så jättemycket, men Resistance är ett helt ok spel online och funkar bra i Co-op – eller hur Fredrik!?

Jag funderade ett tag på Xbox 360, men en liten fjutt-hårddisk, hd-dvd som extra tillbehör, ingen blue-tooth, w-lan som extra tillbehör och så vidare gjorde att det fick bli ps3. Det enda problemet så här långt är väl att enheten inte vill spela upp divX-filer, men det går att lösa med tredjeparts-program och Sony borde väl för guds skull fixa en sån grej?

Skriver mer vad tiden lider…

Motorstorm

Resistance: Fall Of Man

Henrik och Tv-spelen

Det som väckte mitt intresse på allvar för tv-spel var The Legend Of Zelda som släpptes till NES (Nintendo Entertainment System – 8 bit). Jag hade spelat ice-climber och något wrestlingspel till konsollen. Noll finess. Zelda-spelet var unikt. Jag gick i sjunde klass och fick uppleva ett fantasyäventyr som inte gick av för hackor. Jag fick inte köpa konsollen, men det gick att hyra den tillsammans med spelet vars kasett hade guldfinish och innehöll ett batteri så man kunde spara sina framsteg (jösses!!).

Mitt första tv-spel var ett Sega Megadrive (version 1). Det var ganska läckert med en 16-bitars konsol som första spel, de flesta hade ju en nintendo 8 bitars eller ett sånt philips-spel man kunde spela pong på. Inte jag. Jag fick vänta.

Jag var gammal när jag fick utlopp för min passion (17 år) och ficka tjata länge på m & p innan de gick med på att köpa ett åt mig i julklapp. Spelet Monaco Grand Prix följde med konsollen och jag kunde varenda kurva utan och innan. Grymt bra faktiskt, det var så pass bra ljud att bilar framför/bakom hördes i vänster respektive höger kanal beroende på vart de befann sig. En detalj som det skulle dröja innan jag fick uppleva.

Ett annat spel som fängslade mig väldigt mycket var Another World. Ett futuristiskt, ganska svart äventyrsspel av sidoscrollande karaktär. Mycket svår kontroll och väldigt linjärt men ändå. Grafiken var läcker och det var ett spännande spel.

Another World som låg mig så varmt om hjärtat fick en uppföljare (en del hävdar att det inte alls är en uppföljare) i spelet Flashback. Jag spelade det många timmar. Underbart

De flesta har väl hört talats om Sonic The Hedgehog – det görs fortfarande versioner av det. Jag lånade spelet av Jimmy i min gymnasieklass och jag lovar att det spelet var svårt att sluta spela. Grymt helt enkelt. Det första spelet att på allvar utmana Nintendos Mario och Luigi på en annan konsoll.

Jag köpte mig ett Playstation 1994 (tror jag). Det dröjde inte länge innan jag ordnade så att jag fick det ”chippat” för att kunna spela importerade och ”upp-backade” spel. Det i sig var ett äventyr. Jag hittade en kille i Västerås som kunde fixa det. Jag tog ett tåg till Västerås, han mötte mig på stationen. Jag öppnade mitt Playstation, skruvade ur mitt moderkort och bytte det mot ett modifierat. Pengar utbytte ägare och sen var det klart.

Det var inte helt bekymmerslöst att få tag på spel på den tiden, cd-brännare var verkligen en lyx-vara och internet var av den uppringda varianten, det som gällde var kontakter. Men det var det värt (åtminstone ekonomiskt). Jag hittade en kille som gjorde backup på spel mot beställning. Han tog 150 spänn vilket var ungefär 350 kronor under butikspris. Playstation gav mig många sömnlösa nätter och dagar med fantastiska spel. Det var playstation som tog 3-d-spelandet till konsollerna på allvar. Grymt.

Favoritspelet alla kategorier till Playstation är Resident Evil som släpptes 1996. För mig var det en revolution att få en upplevelse som kan liknas med en välgjord skräckfilm och samtidigt få interagera med handlingen. Till Resident Evil-serien skulle Resident Evil 2 (1998) och Resident Evil 3: Nemesis (1999) också släppas till Playstation, men inget av dem satte samma skräck i mig som det första.

Fade To Black är uppföljaren (jodå, det är en uppföljare) till Flashback. Det är det första riktiga 3-d-spelet (sägs det) med polygonbaserade miljöer istället för förrenderade. Ruskigt taskig kontroll, men häftigt att spela och det kändes verkligen som ett måste.

Crash Bandicoot var en utmanare till Mario & Luigi i plattformsgenren och har satt stöddiga spår i mitt gibbar-hjärta. Bra story och helt galna karaktärer.

Grand Theft Auto dök upp 1997 (tror jag) och jag lyckades få tag på det. Samma enkla idé som idag – klättra i gangsterstegen och gör det snabbt. Playstation är ganska begränsad så spelet var begränsat till fågelperspektiv och en grafik som faktiskt var riktigt dålig, men det gjorde ingenting. Vilket spel.

Kul spelidé i Parappa The Rapper och UmJammer Lammy (väääldigt japanska spel) där man ska få Parappa att rappa och Lammy att spela gitarriff genom att i takt trycka på rätt knappar. Låter corny (och det är det) men ni som provat spelen vet hur roliga de är.

En annan storfavorit är Final Fantasy VIII. Briljant upplägg, fantastisk story, spännande karaktärer och riktigt stort spel.

Ett grymt spel till Playstation är Metal Gear Solid som kom 1998. Man spelar Solid Snake som är en riktigt hård kille. Världen är hotad av ett gäng rebeller som lagt vantarna på en köttig ”strids-robot” kallad REX. Den är kärnvapenbestyckad och rebellarna som skyddar den är många och har flera befäl (småbossar). Riktigt roligt smyga-spel som är ett måste. Snyggt för att vara till playstation.

När det var fest så åkte Tekken 2 på ganska ofta, tillsammans med Bushido Blade och Tobal No 1. Alltid lika roligt med fightingspel två personer emellan. Jag tyckte det då i alla fall…

Nintendos N64 blev ett måste så fort The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time släpptes.

Jag köpte ett konsollpaket, fick spelen Golden Eye och Super Mario 64 med på köpet. Jag köpte naturligtvis Zelda-spelet också. Jag vet inte hur många timmar jag tillbringat med de spelen, ja djävlar.

Ett spel som omedelbart kom att jämföras med Golden Eye var Perfect Dark. En förstapersons-skjutare som utnyttjade N64:s minnesexpansion (pust). Fantastiskt spel.

Andra titlar som passerade på N64 var Rainbow Six, Mario Kart och Shadowman

Jag köpte Playstation 2 med en gång när det kom. Kostade 4500 spänn – helt otroligt. Men det var banbrytande. Sjukt med en 64-bitars maskin. Jag har kompletterat mitt PS2 med extra handkontroll och dvd-fjärr. Använde den som dvd-spelare förut, innan div-x-revolutionen och xbox.

Metal Gear Solid 2 Sons Of Liberty är en helt suverän uppföljare till Playstationspelet Metal Gear Solid. Releasen (2002) föregicks av stöddig hype och spelet var mycket efterlängtat och mycket bra.

Resident Evil Code Veronica X var lite av en besvikelse och jag kan inte beskriva varför. Jag hade sett fram emot en PS2-release av den fantastiska serien och det var ingen direkt njutning att se att kontrollen var den samma. Karaktärerna kör fortfarande ”moonwalk”-löpning mot väggarna. Spelet är hyfsat svårt och vid den tiden var inte min spel-inspiration på topp så jag släppte spelet när jag ganska sårad efter en hård fight hittade en boss i lastutrymmet på ett flygplan. Kanske ska damma av PS2 och ge det en ny chans?

Gran Turismo 3: A-spec (2001) var ett fantastiskt racingspel där man måste köra lopp för att tjäna ihop pengar, för att kunna köpa och uppgradera bilar. För att kunna köra måste man också ta ”körkort” i flera steg för att bevisa att man klarar av vissa klasser. Spelet håller vansinnigt länge och har skön känsla och bra grafik. Mums.

Silent Hill 2 kom () och är ett thriller/rysarspel med becksvarta undertoner. En snubbe som letar efter sina kära i en spökstad. Jag har inte spelat klart spelet, men det väntar fortfarande på att knäckas.

Serien Grand Theft Auto [GTA] som påbörjades med spelet med samma titel fick uppföljare till PS2. GTA 3 (2001), GTA: Vice City (2002) och GTA: San Andreas (2004). Stabila releaser med fullständig rörlighet i städerna spelet utspelar sig i. Man rör sig till fots, per cykel, motorcykel, bil, helikopter, båt, flygplan och så vidare. Det som ger spelen en viss bismak är att våldet som funnits sedan start plötsligt ramats in i så snygg grafik att det känns lite för realistiskt. De första spelen som var oerhört pixliga och i fågelperspektiv gjorde att man inte tänkte så mycket på vad man gjorde när man mejade ner ett basketlag med bil. I ärlighetens namn gör man inte det när man spelar PS2 spelen heller, men ändå.

En kul grej med spelen är att man kan låta sin ”gubbe” plocka upp working girls och ta till motell, träffa flickvänner som bjuder in honom på kaffe och liknande. I USA har det varit fritt fram med spelet och helt ok att gubben springer omkring och slår ned folk med baseballträ, samurajsvärd eller varför inte en motorsåg. Det VAR ok tills man insåg att spel-karaktärerna idkar intimt umgänge – Då skulle det vara åldergränser minsan. Pinsamt konstig moral.

Jag har ett gamecube (vet inte vilken revision) som jag köpte för ett par år sedan.

Det blev inte en sån succé jag trott, men med några få titlar så blev det helt ok. Har spelat FIFA 2003 som en dåre – asroligt med två handkontroller och en polare jämte.

Favoriten är nog The Legend Of Zelda: The Wind Waker. Skön story, vacker grafik och lång spelglädje.

Mitt senaste inköp är Xboxet som jag köpte hösten 2005. Jag köpte en chippad maskin version 1.6 (den senaste vad jag förstår) med ett xenium-chip och 160 Gb stor hårddisk. Konsollen ser oerhört tråkig ut, den är till och med ful. Men den är duktig.

Med Xboxet kom en nyrenässans för mig. Från att maniskt spela tvspel och prenumerera på Super Play under flera år för att hänga med i nyheter till att sporadiskt ta fram kontrollen och tröttna på fem minuter till att återigen ha ett (inte brinnande, men kanske glödande) intresse som inneburit att jag för första gången spelat ett spel från början till slut.

Inte bara det. Tack vare den stora hårddisken och Xenium-chippet kan jag installera program och spel direkt på hårddisken. Fördelen är att jag använder xboxet som en hemmabioanläggning. Jag kan välja om jag vill spela upp film från hårddisken eller från dvd, jag kan till och med streama film, musik och bilder direkt från macen via trådlöst nätverk. Detta är möjligt tack var Xbox Media Center som funkar nästan exakt som Windows XP Media Center.

Xbox Media Center är ”homebrew” vilket innebär att det är för tv-spelare som freeware är för datoranvändare. Utveckling rusare framåt med en rasande fart. 2006-06-06 släpptes MC360 som är ett ”skin” för xbmc och efterliknar xbox 360s gränssnitt ganska bra. Det som är mest intressant med mc 360 är att det har en helt ny funktionalitet och tar vara på de möjligheter som finns i xbox betydligt bättre än tidigare skin.

En rolig grej med xbmc är att jag behöver inte ens packa upp .rar filerna, xboxet spelar upp filmer i realtid utan att först packa upp dem. Ingen ”lag”. Mums.

Att spela spel direkt från hårddisken är bra på flera vis; hårddisken snurrar bra mycket snabbare än dvd:n vilket ger en enorm skillnad i laddtid av spelet. Dessutom slipper jag hålla på att byta skivor när jag vill spela något annat. Jag startar bara om xboxet med några knapptryckningar på den trådlösa handkontrollen (jajamensan) och väljer ett annat spel. Grymt.

Spelet som verkligen punkterade min vuxna varelse (det jag ”varvade”) var Black. En suverän förstapersons skjutare med grafik som är helt sagolik med tanke på hur gammalt xbox trots allt är. Hyfsat AI och fantastisk spelglädje tillsammans med sanslös action gör spelet till det bästa på väldigt länge.

Ett annat spel jag spelat från början till slut är Half Life 2. Inte lika fin grafik, men vilket spel. Story och karaktärer som kunde vara en extrem-budget-action-film från Hollywood. Spelglädjen är grym, kontrollen intuitiv och AIt bra. Det faktum att man kan bemanna fordon och använda omgivningen genom att stapla föremål för att uppnå sina mål gör att spelet känns ”fysiskt”.